Vi kan väll alla enas om att brottsstatistiken går åt fel håll, varje år ökar så gott som alla brott markant.Men vad gör då den sittande regeringen för att förhindra detta?
Nästan inget!
Istället satsat etablissemanget på fler poliser inte personer som kan förebygga brott, hårdare “straff” inte aktiviteter som skulle kunna sysselsätta många av dem som annars skulle begå brott, och pengar på medel som underlättar !efterarbetet! vid brott, men inte några nämnvärda summor till brottsförebyggande åtgärder.
Så att förebygga brott är inget som regeringen och polismyndigheten idag alls verkar ha i åtanke eller ens tycka vara värt att diskutera som bevisades för snart en månad sedan i SVT´s “Agenda”.
Vi kunde den 20 april i år se SVT’s program “Agenda” behandla frågan om polisväsendet i Sverige.
Till detta program var ett flertal personer inbjudna däribland justitieminister Beatrice Ask samt rikspolis chefen Bengt Svensson dessa förde samtal med personen med det intressanta efternamnet, Karin Hübinette. Snacket om att satsa på fler poliser tog sin tidiga start i nästan samma sekund som programmet började.
Det snacket fortsatte sedan och låg som en röd tråd genom hela programmet och jag antar att fler som jag fick tanken: “Men offren då? Måste dom bli offer?”. Men det var en fråga som dom valde allt undvika i största möjliga mån.
Vid varje brott som förekommer i dagens samhälle finns det offer, i vissa brott finns det värre drabbade offer än i andra till exempel: våldtäckt, misshandel, ofredande m.m.
I många fall handlar det om brott mot unga personer, personer som har mer eller mindre hela sitt liv framför sig, men efter att ha blivit utsatta för sådana här saker är det inte alls säkert att man repar sig, man kan få bestående problem och man kommer med all säkerhet inte att glömma den situation men en gång varit utsatt för.
Det blir något man får vandra genom livet med, många orkar dock inte att bära bördan efter till exempel en våldtäckt utan tar sitt eget liv, som sagt är många av dessa offer unga och ibland mycket unga.
Så vad gör då etablissemanget för dessa personer som faktiskt orkar ta sig fram genom vardagen trotts sina traumatiska upplevelser? Jovisst det finns förvisso diverse hjälp för dessa att få så som brottsoffer fonden, vittnesskydds program och andra sorters “hjälp”. Men är detta nog?
Hur bra all den här hjälpen än må vara så kan jag från botten av mitt hjärta lova er att offret helst hade sluppit ens behöva ta del av den här hjälpen, offret hade utan tvekan hellre sluppit bli utsatt för brottet i första hand och i många fall är det saker som KAN förhindras. Och på så sätt kan människor försvaras mot något som hade blivit den värsta dagen i deras liv.
En butiksinnehavare eller banktjänsteman/kvinna som utsätts för ett rån får ofta men för livet men om förövaren innan är varse om att ett inbrott eller rån nästan uteslutande slutar i straff så skulle antalet rån och inbrott minska markant.
Idag är fallet dock annorlunda, av de många inbrott och rån som begås är det få som uppklaras och ännu färre som faktisks leder till åtal, för att inte tala om hur liten del det är i förhållande till begångna brott som faktiskt leder till straff.
Chansen är alltså förhållandevis stor att man klarar sig efter ett begånget brott.
Detta är oacceptabelt!
Att folk blir nedslagna helt utan orsak på gatan kan leda till stora problem inte minst psykiskt för den drabbade att sen förövarna kan gå sina liv igenom utan att ägna händelsen en tanke är för dom säkert en lättnad men för den drabbade är situationen ofta helt annorlunda. Sömnlöshet, rädsla, orolighet och koncentrationssvårigheter är bara några av de bieffekter och psykiska besvär en misshandel kan ha på en person.
Vi måste se till att satsa stora delar av våra medel på att FÖRREBYGGA brott, att se till att det aldrig blir några offer, inga skadade, sårade eller på andra sätt drabbade personer.
Att enbart rikta sina medel mot att ta hand om offer EFTER brott är vansinnigt, självklart ska vi ta hand om de olyckliga som drabbas, självklart.
Men vi måste ta hand om offren innan dom blir offer. Idag kan vem som helst som vi möter på gatan vara ett potentiellt offer för ett illdåd, därför måste vi anamma en mildare inställning till våra medmänniskor och själva förstå men framför allt få dem att förstå att vi sitter i samma sjunkande skepp.
Och som flyende råttor håller vi på att dras ner med mycket få utvägar kvar som faktiskt skulle vara framgångsrika.
Som ett led i förebyggandet av brott är det nödvändigt att gå hårt åt mångkulturen och dagens samhälle i stort, att vissa idag förnekar att mångkulturen skapar oroligheter och våld är naivt och rent ut sagt idiotiskt.
Det gör den!
Det är inte alls någon propaganda att påstå att främlingar faktiskt begår de flesta gruppvåldtäkterna, eller att det Svenskfientliga våldet utgör flera fall av misshandel och mordförsök varje år. Dock betecknas inte dessa som så kallade “hatbrott” och därför tar polismyndigheten och andra myndigheter lika allvarligt på dessa.
Ni förstår, det är tydligen bara våld riktat mot främlingar, homosexuella och andra minoriteter i vårt land som är hatbrott, inte våld eller kränkningar mot ursprungsbefolkningen, heterosexuella eller ens invandrare av nordiskt ursprung, då vi nordeuropéer tydligen inte alls är lika mycket värda som de exploaterande främlingarna.
Vilket torde få varje människa att höja på ögonbrynen och fråga sig: “Varför vi är mindre värda? Det var ju ändå vi som var här först? Borde inte vi ha åtminstone samma rättigheter som dem som kommer hit i efterhand?”
Men att tänka i dom banorna är endast för att komma fram till att: “Nej den rätten borde vi tydligen inte ha.”
För i det “demokrat -diktaturiska” samhälle vi idag befinner oss är det att: “Sätta dom först, och oss sen”,
som utgör grunden.
Så att säga att mångkultur inte skapar problem och förargningar för så gott som alla medborgare i ett samhälle, även för de som invandrat av en eller en annan anledning är som sagt endast naivt och att påstå en sådan sak är att leva i förnekelse .
Vi måste lägga minst lika stor vikt vid att förebygga brotten som efterarbetet, annars kommer historien endast att upprepa sig om och om igen och nya offer att skapas, nya liv att krossas och nya drömmar att gå till spillo.
Till detta program var ett flertal personer inbjudna däribland justitieminister Beatrice Ask samt rikspolis chefen Bengt Svensson dessa förde samtal med personen med det intressanta efternamnet, Karin Hübinette. Snacket om att satsa på fler poliser tog sin tidiga start i nästan samma sekund som programmet började.
Det snacket fortsatte sedan och låg som en röd tråd genom hela programmet och jag antar att fler som jag fick tanken: “Men offren då? Måste dom bli offer?”. Men det var en fråga som dom valde allt undvika i största möjliga mån.
Vid varje brott som förekommer i dagens samhälle finns det offer, i vissa brott finns det värre drabbade offer än i andra till exempel: våldtäckt, misshandel, ofredande m.m.
I många fall handlar det om brott mot unga personer, personer som har mer eller mindre hela sitt liv framför sig, men efter att ha blivit utsatta för sådana här saker är det inte alls säkert att man repar sig, man kan få bestående problem och man kommer med all säkerhet inte att glömma den situation men en gång varit utsatt för.
Det blir något man får vandra genom livet med, många orkar dock inte att bära bördan efter till exempel en våldtäckt utan tar sitt eget liv, som sagt är många av dessa offer unga och ibland mycket unga.
Så vad gör då etablissemanget för dessa personer som faktiskt orkar ta sig fram genom vardagen trotts sina traumatiska upplevelser? Jovisst det finns förvisso diverse hjälp för dessa att få så som brottsoffer fonden, vittnesskydds program och andra sorters “hjälp”. Men är detta nog?
Hur bra all den här hjälpen än må vara så kan jag från botten av mitt hjärta lova er att offret helst hade sluppit ens behöva ta del av den här hjälpen, offret hade utan tvekan hellre sluppit bli utsatt för brottet i första hand och i många fall är det saker som KAN förhindras. Och på så sätt kan människor försvaras mot något som hade blivit den värsta dagen i deras liv.
En butiksinnehavare eller banktjänsteman/kvinna som utsätts för ett rån får ofta men för livet men om förövaren innan är varse om att ett inbrott eller rån nästan uteslutande slutar i straff så skulle antalet rån och inbrott minska markant.
Idag är fallet dock annorlunda, av de många inbrott och rån som begås är det få som uppklaras och ännu färre som faktisks leder till åtal, för att inte tala om hur liten del det är i förhållande till begångna brott som faktiskt leder till straff.
Chansen är alltså förhållandevis stor att man klarar sig efter ett begånget brott.
Detta är oacceptabelt!
Att folk blir nedslagna helt utan orsak på gatan kan leda till stora problem inte minst psykiskt för den drabbade att sen förövarna kan gå sina liv igenom utan att ägna händelsen en tanke är för dom säkert en lättnad men för den drabbade är situationen ofta helt annorlunda. Sömnlöshet, rädsla, orolighet och koncentrationssvårigheter är bara några av de bieffekter och psykiska besvär en misshandel kan ha på en person.
Vi måste se till att satsa stora delar av våra medel på att FÖRREBYGGA brott, att se till att det aldrig blir några offer, inga skadade, sårade eller på andra sätt drabbade personer.
Att enbart rikta sina medel mot att ta hand om offer EFTER brott är vansinnigt, självklart ska vi ta hand om de olyckliga som drabbas, självklart.
Men vi måste ta hand om offren innan dom blir offer. Idag kan vem som helst som vi möter på gatan vara ett potentiellt offer för ett illdåd, därför måste vi anamma en mildare inställning till våra medmänniskor och själva förstå men framför allt få dem att förstå att vi sitter i samma sjunkande skepp.
Och som flyende råttor håller vi på att dras ner med mycket få utvägar kvar som faktiskt skulle vara framgångsrika.
Som ett led i förebyggandet av brott är det nödvändigt att gå hårt åt mångkulturen och dagens samhälle i stort, att vissa idag förnekar att mångkulturen skapar oroligheter och våld är naivt och rent ut sagt idiotiskt.
Det gör den!
Det är inte alls någon propaganda att påstå att främlingar faktiskt begår de flesta gruppvåldtäkterna, eller att det Svenskfientliga våldet utgör flera fall av misshandel och mordförsök varje år. Dock betecknas inte dessa som så kallade “hatbrott” och därför tar polismyndigheten och andra myndigheter lika allvarligt på dessa.
Ni förstår, det är tydligen bara våld riktat mot främlingar, homosexuella och andra minoriteter i vårt land som är hatbrott, inte våld eller kränkningar mot ursprungsbefolkningen, heterosexuella eller ens invandrare av nordiskt ursprung, då vi nordeuropéer tydligen inte alls är lika mycket värda som de exploaterande främlingarna.
Vilket torde få varje människa att höja på ögonbrynen och fråga sig: “Varför vi är mindre värda? Det var ju ändå vi som var här först? Borde inte vi ha åtminstone samma rättigheter som dem som kommer hit i efterhand?”
Men att tänka i dom banorna är endast för att komma fram till att: “Nej den rätten borde vi tydligen inte ha.”
För i det “demokrat -diktaturiska” samhälle vi idag befinner oss är det att: “Sätta dom först, och oss sen”,
som utgör grunden.
Så att säga att mångkultur inte skapar problem och förargningar för så gott som alla medborgare i ett samhälle, även för de som invandrat av en eller en annan anledning är som sagt endast naivt och att påstå en sådan sak är att leva i förnekelse .
Vi måste lägga minst lika stor vikt vid att förebygga brotten som efterarbetet, annars kommer historien endast att upprepa sig om och om igen och nya offer att skapas, nya liv att krossas och nya drömmar att gå till spillo.
Vårt folk lider - Vår tid är nu!
Då jag och två partikamrater igår var ute och gick så hände det sig så att vi spatserade rakt igenom den lokala “hembygdsparken” vid namn Apladalen. 
