Bevarandet av ett stycke Svensk historia.

Då jag och två partikamrater igår var ute och gick så hände det sig så att vi spatserade rakt igenom den lokala “hembygdsparken” vid namn Apladalen.

En plats som gav bestående intryck vill jag lova.

I just Apladalen kan man beskåda hur Sverige var uppbyggt för 200 år sedan.
Husen är inredda på så sätt att dem är tidstypiska för 1700 och 1800-talet och på sommarhalvåret säljer vissa hantverkare sina föremål bland stugorna och mindre uppträdanden framförs på den lilla scen som Apladalen tillhandahåller.

Att beträda marken är som att bli för med en tidsmaskin bakåt i tiden och man kan nästan höra hammaren slå mot städet och barnen skratta vid vattnet. Barnen ja, Apladalen är idag utformat för att man som barnfamilj skall kunna roa sig längre tider i parken, här finns både getter, höns och kaniner mfl.
Beläget mellan haven av vitsippor och liljekonvaljer ligger även en stor lekpark som utan tvekan kan hålla de flesta barn sysselsatta under längre stunder.
Här finns även en mycket mysig servering med en uteservering omgiven av syrenbuskars goda doft och härliga blommor.

Men för att komma till det som jag faktiskt hade tänkt att inlägget skulle handla om så är en promenad genom Apladalen stärkande för både kropp och själ, att se ett stycke historia så välbevarat kan locka vilken person som helst till i det närmaste tårar.

Timmerstugans grund som blir stöd till den trötta vitsippan och getterna som till barnens förtjusning äter foder ur deras händer.
Men vad som är tragiskt är att det idag finns på tok för lite av den här sortens historia bevarat i dagens samhällen över hela Sverige. Vi låter den falla samman på landet, river husen och anlägger åkrar, river upp husgrunderna för betesmarker och river gärdsgårdarna till förmån för nya elstängsel.

Detta måste få ett slut!

Vi måste utan tvekan och återhållsamhet ta tag om sådan här historiska guldklimpar och hålla kvar i dem, jag säger inte att vi idag ska leva i dåtiden och på så sätt gå bakåt i utvecklingen men vi har en hel del att lära av de som levde för 200 år sedan, tiderna förändras och vi med den men vi måste kunna avstå vissa bitar av landet till att få vara bevarade och precis som de var då, då när Sverige byggdes från grunden av arbetare av både hjärnan och handen.
Vi får inte låta denna tidsepok gå till glömska, vi får aldrig glömma att det faktiskt var invånarna i dessa hus som byggde vårat land.
Samma personer som lade timret till stugorna vi ser på bilderna, brukade jorden, födde upp boskapen och tämjde naturen.

Vad Maud Olofsson än må säga och påstå så var det faktiskt på det sättet det skedde, det var Svenskar som byggde Sverige.

Och dom gjorde med sitt anletes svett med sina bara händer och från grunden, detta skall ingen levande person på jorden försöka ta ifrån dem, och om någon så försöker så kommer vi att stå isvägen för denna historiska skövling.
Grunden för vår nation byggdes upp med blod svett och tårar under flera århundraden men har nästan rastrerats helt på bara 35 år.


Sanden i timglaset har snart runnit ut - Vår tid är nu!

Apladalsvisan
Av: Algot Fogelberg, 1897 Värnamo

"Jag sjunger, då posetiva ljuderen

sång om kärlek, som mäktig sjuderen

sång om kärlek och hopp och tro

i Apladalen i Värnamo.

Det var en yngling, som hette Peter

från Åkers socken, Hult gården heter.

Han svarvar pinnar, det må ni tro

på stolfabriken i Värnamo.

En lördag gick han aftonstunden

att promenera i gröna lunden.

Han gick, sen solen sig sänkt till ro

till Apladalen i Värnamo.

Där möter han en så'n vacker flickasom

kärleksfullt upp på honom blicka.

Han lyft på hatten och sa:

"Mån tro, är fröken hemma i Värnamo?"

"Ack nej, i Västbo där är jag hemma.

Min far är bonde, mitt namn är Emma.

En liten tid jag blott här skall bo

att lära sy uti Värnamo."

Han sade sedan: "Ack säg, min sköna,

skall ni spatsera uti det gröna?

Till gröna lunden, där sippor gro

i Apladalen i Värnamo."

Så bjöd han henne så vänligt armen.

I deras hjärtan i ungdomsbarmen.

Där byggde Amor snart nog sitt bo

i Apladalen i Värnamo".

Sen sade Peter i kvällen klara

"Säg vill du mig på min fråga svara,

Säg, vill du svära mig evig tro

i Apladalen i Värnamo ?"

Ack ja, sa' Emma, min Peter kära,

att dig tillhöra det vill jag svära.

Till hösten skola vi sätta bo

i Apladalen i Värnamo.

De sutto där, ja i flera timmar,

på kärleksvågor syns Peter simma.

Han var så glad, så han ropte "tjo",

i Apladalen i Värnamo.

Till Västbo styrde nu Emma färden,

och glömde Peter för hela världen

och att hon svurit en evig tro

i Apladalen i Värnamo.

Med sorg i hjärtat och dystra tankar,

då till Amerika Peter vankar.

Han suckar ofta: "How do you do",

du falska flicka i Värnamo ?

Ack hör ni gossar, här ner i salen,

tag er tillvara för Apladalen

Ty vet att falskhet, kan ännu bo

i Apladalen i Värnamo. "